..det är en dålig dag
och jag behöver någon som silar mitt hår mellan fingrarna och smeker bort bekymmersrynkan i min panna.
hand i hand med huvudvärken
Jag sitter i min soffa och njuter av Audrey Hepburn skönhet och liljornas (som jag fick av Ella) doft. I kylen står en skål med dipp, på bordet framför mig ligger en marabou chokladkaka. Min huvudvärk att besvärat mig hela dagen och jag har proppat i mig allt som kan tänkas för att bli av med den, inget har hjälp. Därför fick jag stanna hemma ikväll och missa en solig lördagkväll i Ranelagh.
I morgon är det söndag och jag hoppas att jag kan njuta av en solig dag utan huvudvärk.
I morgon är det söndag och jag hoppas att jag kan njuta av en solig dag utan huvudvärk.
verkligenheten springer ikapp..
..ja, så är det. Jag har inte riktigt tagit saker på riktigt, förstått dom och satt dom i en verklighet. Eller ens satt det i en riktig fullt uttalad mening. Men nu är det så, verkligheten springer ikapp med stormsteg, och det är skitläskigt.
Igår dracks det öl, det var Gustavs sist kväll här i Dublin. Inte förrän det var dags för mig att vara en mogen kvinna och gå hem för att sova ruset av mig innan dagens arbete förstod jag vad som höll på att hända. Jag skulle bara säga till Gustav att jag skulle gå och känslorna föll över mig som Dublin regn. Ögonen tårades och det kändes som om jag sa hejdå till ett helt liv (det blir väldigt dramatiskt det här.. men nu när jag ändå har börjat kan jag lika gärna fortsätta).
(valfri filmmusik)
Jag gick ensam hem genom Dublins gator, obehagliga män ropade efter mig "hey girl.. I just wanna talk" och fulla och dåligt klädda Irländare sjöng glada sånger.
Jag gick och la mig och lite senare kom Gustav, full och en aning sentimental... jag somnade med en tår i ögat.
Några timmar senare kysste jag honom på kinden (ja, jag försökte faktiskt väcka karln för att kräva ett hejdå men han sov som en björn) och gick till jobbet. Ett sms senare "jag åker inte hem, jag åker bort" ramlade jag över känslorna igen och förundrades över att dom inte varit närvarande förr.
Nu är det alltså dags att börja säga "det här är sista gången.." och kanske borde även jag börja svara alla frågor med "jag har bara 8 dagar kvar" så som Petter gör...för att vänja mig in i tänket.
Jag väljer att avsluta det här (lite överdrivna) inlägg med att citera Timbutu:
Hej och tack för kaffet
Jag är glad att vara här.
Älskar fan att åka
men jag hatar ett farväl.
Igår dracks det öl, det var Gustavs sist kväll här i Dublin. Inte förrän det var dags för mig att vara en mogen kvinna och gå hem för att sova ruset av mig innan dagens arbete förstod jag vad som höll på att hända. Jag skulle bara säga till Gustav att jag skulle gå och känslorna föll över mig som Dublin regn. Ögonen tårades och det kändes som om jag sa hejdå till ett helt liv (det blir väldigt dramatiskt det här.. men nu när jag ändå har börjat kan jag lika gärna fortsätta).
(valfri filmmusik)
Jag gick ensam hem genom Dublins gator, obehagliga män ropade efter mig "hey girl.. I just wanna talk" och fulla och dåligt klädda Irländare sjöng glada sånger.
Jag gick och la mig och lite senare kom Gustav, full och en aning sentimental... jag somnade med en tår i ögat.
Några timmar senare kysste jag honom på kinden (ja, jag försökte faktiskt väcka karln för att kräva ett hejdå men han sov som en björn) och gick till jobbet. Ett sms senare "jag åker inte hem, jag åker bort" ramlade jag över känslorna igen och förundrades över att dom inte varit närvarande förr.
Nu är det alltså dags att börja säga "det här är sista gången.." och kanske borde även jag börja svara alla frågor med "jag har bara 8 dagar kvar" så som Petter gör...för att vänja mig in i tänket.
Jag väljer att avsluta det här (lite överdrivna) inlägg med att citera Timbutu:
Hej och tack för kaffet
Jag är glad att vara här.
Älskar fan att åka
men jag hatar ett farväl.
