Annica

I lördags när jag marscherade Georgestreet fram med bestämda steg (utmattad, trött och hungrig efter att kvällen innan hällt I mig en heldel alkohol) mötte jag fyra ungdomar.

Iklädda tajts, magtröjor och Penneys handväskor gick dom rakt mot mig i armkrok.

Jag visade bestämt att jag minsann inte tänkte vejja för dom och dom separerade två och två, det vänstra paret gick åt sidan men den högra sidan höll fortfarande hårt tag om varandra, såg mig och forsatte skrattande plöjande fram rakt mot mig. Jag blev stressad och hade ingen plats att undivka denna ohyra... så vi krockade!

   

Det normala hade kanske varit då för dessa två småkryp att släppa taget om varandra och be om ursäkt, men eftersom dagens ungdom inte vet vad varken respekt eller hyfs är så klängde dom kvar vid varandra som två iglar.

 Dom höll mig fast i sitt stenhårda grepp och bland Penneys kassar och annat krimskrams försökte jag slå mig fri!

Jag blev brutalt arg och visade tänderna, men uppenbarligen fungerade inte mitt bitterfitta-temperament på dom och när jag slutligen slagit mig loss skuttade dom vidare skrattandes och säkert lite nöjda efter att ha irriterat mig!  

 

När jag har åldern inne ska jag gå in hårt för att vara grinig tant!

Igår, efter några öl tillsammans med “the Scandinavian represent” – gänget, hade jag så många bra idéer.Jag kände mig så klok och briljant att jag ville skriva ner mina kloka tankar, jag tänker att det här kommer mina blogg-läsare blir Så imponerade av!

 

Men nu sitter jag här på jobbet, jag är först in och därför själv i den här stora jympa salen.Jag har korkat upp min Cola light, pillat ur alla chokladbitar ur min muffin och försöker skriva ner mina memoarer och smarta idéer men ser bristerna i mina lösningar på världsproblemen. Så vidare smart var jag inte igår.

 

Men efterklok, det vill jag lova att jag är!

...eller som min mor skulle sagt "inte Ett Ord innan jag fått mitt morgonkaffe"  

Min morgon börjar fruktansvärt illa.

Vår tillfälliga inneboende Josef gick upp tidigt för att duscha, och vår dusch låter som ett helt tröskverk. Efter lite irritation somnade jag om men väcktes 40 minuter senare av min förbannade väckarklocka, olyckligtvis förstod jag inte heller mitt eget bästa och började snooza. Det var kallt, jag förbannade Irland för deras okunskap i varmvatten beredare, mitt frukostbröd hade möglat och jag fick återanvända ett par strumpbyxor när jag insåg att jag glömde bort att tvätta igår.

 

På bussen somnade jag och vaknade lagom till att jag skulle gå av, men att bli väckt för tredje gången den här morgonen fick bägaren att rinna över.

I min inkorg på jobbet väntade morrande mail på mig och trubbel.

För att pigga upp mig själv gick jag till vår kaffeautomat men valde fel kaffe och fick en americano med extra socker.

Tröjan min sticks.

Jag hör dåligt.

Mina handleder värker.

Och barnen i Afrika svälter fortfarande.

 

Jag skulle vilja säga att ”det kan bara bli bättre” men med min otur så anar jag att taket kommer falla in, att jag snubblar på mina egna skosnören (som inte är knutna) och förmodligen kommer det börja regna.

Pillerna fungerade så jag kunde åka till IKEA.
Lyckliga som två barn sprang vi in på IKEA när bussen slussat oss igenom slummen.

Maten var god och kanelbullen ännu godare. Victoria njöt av en daimtårta som dom felstavat ”dime”.

Genom hyllor av ”njuta” ”mysa” och säkert något annat snuskigt namn ursäktade vi alla våra köp med ”varför skulle inte jag...?”. Vi spenderade nästan mer tid i matavdelningen än någon annan del av IKEA och yckliga över våra inköp insåg vi att någon stoppat ner tre paket av ballerina kex i våran vagn som vi parkerat utanför matshopen. Första reaktionen var glädje. Glädje över gratis kakor som ingen av oss egentligen är särskilt förtjusta i, andra reaktionen var rädsla.. tänk om larmet går nu när vi passerar utgången! Men inga larm utlöstes och vi skattade gott åt vår vinst!

 

Eftersom jag äter mina piller får jag inte dricka sprit. Till en liten besvikelse eftersom det är storslagen fest ikväll. För att inte känna mig allt för ensam och utelämnade följde jag med till förfesten, men efter för mycket Jonas Altberg och fulla glada vänner (som jag djupt älskar) sjöng jag på refrängen och sa hejdå.

 

Men jag var inte trött och lite för rastlös för att sätta på en film så jag började storstäda istället.

 

La mig i badkaret och skruade, dammsög, putsade speglar, sorterade skor och skurade toaletten. Sorterade kläder in i lådor, torkade av fönsterkarmar, puffade kuddar och diskade.

 

 

Och jag njöt av det. Hade rent (ho ho, barabamp) av roligt.

 

Och ”isn´t that sad” så säg!

 

 

Mammas huskurer hjälpte tydligen inte i längden.

 

Mina öron har varit helt igentäppta och mitt klickande ljud har inte hörts av på nio dagar, istället fick jag en smärta så enorm att jag velat gråta som ett barn.

 

Jag är ju en liten olycksfågel så lite öronont var i nte det enda jag får genomlida, nej urinvägs infektion fick jag som en ta två betala för en -köp (fast i mitt fall mer som ta en betala för två). Men jag är ju också livrädd för läkare och får alltid lite ont i magen när jag går in på ett apotek. Sist jag spenderade en längre tid på sjukhus grät jag konstant i flera timmar och krossade min mors hjärta med att mellan snyftningarna be henne ta mig hem. (ålder okänd)

 

Jag har alltså dragit ut på det här en längre tid i hopp om att det skulle gå över, men idag blev smärtan så olidlig och fejk toalettbesöken så irriterande att jag gick till doktorn.

 

 

Min doktor hälsade trevligt på mig och frågade hur jag mådde.

”I think I have cystitius, again. I sat outside on a bench.”

Hon tittar på mig som om jag sagt något jättekonstigt och skrattar till

” I don´t think you can get cystitius from a outside visit”

Jag försvarar mig med

”Ehh.. well it was really cold..” och kände mig dum.

 

Hon kollade mina öron och under tiden pratar vi om snön som kom till Dublin och jag sa att jag inte var så imponerad och berättade jag hur mycket snö vi kan ha i Sverige, hon frågar:

”Do you miss Sweden?”

”Yes sometimes, friends, family.. food.”

 

Hon skriver ut ett recept på penicillin åt mig som jag glatt tar emot och säger

”Thank you for your help, hopefully I feel better tomorrow so I can go to IKEA”

”haha, IKEA.. are you just going for the food?”

”A little bit maybe, IKEA feels like home” säger jag med ett litet leende.

”Well, isn´t that sad” svarar hon med en sarkastisk ton.

 

Så idag har jag blivit lurad av min kollega att vrida huvudet upp och ner för att se om öronen gjorde ont, det gjorde dom.. fruktansvärt ont. Gått på kullersten med högklackade skor och blivit hånad av min doktor.

 

Men jag har åtminstone knark.

 

En kollega till mig sa en dag:

 

”jag har aldrig sett dig i högklackade skor, du har alltid dina converse”

 

Så när jag var hemma i Sverige packade jag ner tre par skor med klack, för att bevisa (kanske mest för mig själv) att jag minsann också har finskor med klack.

Och nu har jag varierat mellan mina tre par skor och min kollega har uppmärksammat dom så då var den saken avklarad.

Problemet är bara att jag har glömt hur man går i såna här skor.

 

En gång i tiden sov jag nästan i mina favorit pumps, jag kunde dansa en hel natt med dom och klarade mig undan mindre skador.

Jag har prövat spänna benen, men då ser det ut som om jag går med styltor. Jag har försökt slappna av i benen men då ser det ut som om jag gör ”knäböjs”.

Mitt bord är dessutom så lågt så nu slår jag i knäna i bordskivan, och det är väldigt långt ner till toalettsitsen.  

Balansen är inte heller vad den borde vara i dom här skorna. När jag tidigare i morse skulle gå på toaletten vid stora entrén gjorde jag en snygg liten högerkurva men tappade balasen så jag dunsa in med axeln i en pelare. Jag var också nära att ramla in i Ella då vi gick till cafeterian för att äta frukost men jag tror inte hon märkte något) -  inte så proffsigt och jag hör hur Tyra Banks skriker av fasa.

 

Men sällare jag sitter ner ser ju allt ut som det ska!

Idag köpte jag och Gustav en våg.

 

Eftersom jag lovat mig själv att komma i dom där fantastiska byxorna igen till våren så nickade jag glatt (dock med en konstig känsla i magen) när Gustav frågade om vi inte skulle köpa en våg. Nu låter det här som om vi vid kökbordet bestämde oss för att införskaffa oss en våg, men det här var ett impulsköp då vi ändå höll på att köpa en avfuktningsmaskin (som är en annan historia jag berättar för er en annan gång).

 

Jag kunde höra vågen viska efter mig från badrummet, ett sånt lite lockande viskande som elaka älvor som lever i skogar ha.. ett lockande och manipulerade viskande.

 

”kom, kom, koooom min vän....”

och jag är ju så blåögd så jag gick ju på det hela, men för säkerhetsskull tog jag av min tröjan innan jag satte mina, då lätta, fötter på vågen.

Och mätaren gick förbi siffra efter siffra, allt gick liksom lite i slowmotion.. och slutligen stannade den och jag kände mig lite yr och hade svårt att tyda siffrorna.

 

Nu ligger den där inne i mitt badrum och varje gång jag ska gå på toaletten är det ett skräckfilms sound, skrikande fioler och dunkande trummor, och den nyinköpta vågen lyser upp med sina vassa tänder och morrar dreglande mot mig. Den ger mig rysningar.

 

Bäst jag kastar ut skiten!