Annica

Idag köpte jag och Gustav en våg.

Eftersom jag lovat mig själv att komma i dom där fantastiska byxorna igen till våren så nickade jag glatt (dock med en konstig känsla i magen) när Gustav frågade om vi inte skulle köpa en våg. Nu låter det här som om vi vid kökbordet bestämde oss för att införskaffa oss en våg, men det här var ett impulsköp då vi ändå höll på att köpa en avfuktningsmaskin (som är en annan historia jag berättar för er en annan gång).

Jag kunde höra vågen viska efter mig från badrummet, ett sånt lite lockande viskande som elaka älvor som lever i skogar ha.. ett lockande och manipulerade viskande.

”kom, kom, koooom min vän....”

och jag är ju så blåögd så jag gick ju på det hela, men för säkerhetsskull tog jag av min tröjan innan jag satte mina, då lätta, fötter på vågen.

Och mätaren gick förbi siffra efter siffra, allt gick liksom lite i slowmotion.. och slutligen stannade den och jag kände mig lite yr och hade svårt att tyda siffrorna.

Nu ligger den där inne i mitt badrum och varje gång jag ska gå på toaletten är det ett skräckfilms sound, skrikande fioler och dunkande trummor, och den nyinköpta vågen lyser upp med sina vassa tänder och morrar dreglande mot mig. Den ger mig rysningar.

Bäst jag kastar ut skiten!