Annica

Igår när jag var ute I spöregnet för att leta efter kakao (vilket är totalt omöjligt efter jul, alla affärer jag var på erbjöd mig chokladdrycks pulver) mötte jag vid ett övergångställe en kille som sprang mot rött över övergångsstället. Han hade varit på PC world och såg ut att ha något stort i sin papperpåse, eftersom det var ett monsunregn och storm igårkväll så var hans papperspåse redan fuktig.. Han tog ett litet skutt upp på trottoaren och i samma stund gick påsen sönder och hans nyinköpta dator låg i en vattenpöl. Som tur var så var datorn inpaketerad i en låda och han var snabb med att plocka upp den. Men hans ansiktsuttryck var fullt av skräck och jag funderade på om Pc world hade någon typ av kundrätt gällande deras papperspåsar?

Det där hände mig också en gång, fast jag var dum nog att frakta ölflaskor i en gammal penneys papperspåse och ställde ner den i en vattenpöl.. all öl ramlade sen ur och jag fick bära dom i min famn i stället – men det var bara dumdistrigt av mig från början.

Dagnes ilandsproblem i ett u-land.

Annat är det med Sverige, rejäla oåtervinningsbara plastpåsar delas ut till höger och vänter – och håller gör dom också!

Jag avslutade mitt jobb på active24 och lämnade gråa Oslo bakom mig.
Slösade bort många onödiga timmar på att svara i växeln på Taxi igen.
Köpte en ny mobiltelefon.
Försökte söka in på folkhögskolor utan någon större succé
Sov lite för ofta på Gilles soffa.
Massakrerades på ett operationsbord.
Packade väskan och flyttade till Dublin.
Blev anställd på Xerox.
Tuperade håret.
Drömde mardrömmar.
Tog några snus, och njöt av det!
Började leka tjuv på fyllan.
Saknade, längtade, hoppades och drömde.
Gick på  Franska lektioner – som inte hjälpte mig ett dugg att komma ett steg närmare min romantiska dröm.
Förälskade mig i Edward Cullen.
Blev för fet för mina jeans. (eller om det var jeansen som krympte är lite oklart)
Betalade fortfarande CSN lån.
Fick många nya vänner.   

året 2010, då jävlar!

Så tillbaka I Dublin, med en blandning av lättnad och ångest såklart.

Jag hade helt glömt bort hur mycket jag ogillar arbets mornar, det finns inget fagert med dom alls. Inte nog med att jag tvingas upp av min eländiga väckarklocka (jag har försökt byta signal men jag anar att det inte är det som är problemet) 5.20, det är mörkt och kallt också. För att inte väcka sovande björnar tassar jag runt i mörkret och hoppas på att jag sätter på mig underkläderna åt rätt håll.

På senare tid har en hop med glada italienare börjat åka samma buss som mig på morgonen, förvånatsvärt så är det inte dom som stör mig mest. Nej, det finns en kvinna, i tajts, pannband och sandaler, som kliver på undgefär 5 minuters bussfärd från min hållplats. Hon sätter sig alltid på sätet framför mitt och hon börjar morgonen med att plocka upp sin mobiltelfon för att göra några viktiga telefonsamtal. Det börjar alltid med någon otrevlig fras, (eller vad vet jag egentligen..min polska är ungefär lika dålig som min franska) sen fortsätter hon att argumentera, artikulera och skaka på huvudet fram till att hon ska av. Hon verkar inte riktigt förstå att sådant beteende inte är vantligt folkhyfs så där tidigt på morgonen. Arma kvinna, hon vet  inte hennes död närma sig fortare än väntat.

Hon är dock inte den enda som förstör min bussresa. En man i sina trevliga 40 jordsnurr kliver på strax efter henne, han röker tobak utan filter vilket borde förklara en del när ni vet att jag är ickerökare. Han har dessutom lustiga ticks som jag inte kan sluta intressera mig av, han knycker på något lustigt sätt med mun och ögon. Helt uppenbara ticks och jag skulle inte kunna misstolka dom som flörtblinkningar, vilket gör att jag borde kunna acceptera dom som dom är, men det är något med den här mannen som gör att jag vill att han ska avslöja sig – för han döljer något för oss, det är jag helt säker på! Och det vågar jag inte ens spekulera i han är skrämmande nog.

Väl framme vid jobbet försöker jag irriterat att komma förbi säkerhets spärrarna utan att skämma ut mig inför vakterna – vilket alltid annars alltid händer.

När jag klätt av mig jackan och snabbt loggat in mig på telefonen tittar jag lite snabbt ner på mina kläder och ser efter så att allt är på plats och någotsånär matchande, och oftast har jag prickat rätt.. förutom strumporna. Kaffet är blaskigt, det finns alltid väntande hot-brev liggandes i min inkorg och mitt bord är för lågt så jag slår knäna i bordskivan.

Och ingen fin slutkläm tänker jag bjuda på heller.

 Adios!

efter en förälskelse av Grays Anatomy bytte jag ut gamla, trötta och neurotiska doktorer mot vampyrer istället.
Och nog skulle min förälskelse i både 007 och MC Dreamy  bestå om det här värdelösa landet bara kunde sända sista säsongen på TV.
Men vampyrer är det på tapeten nu och jag är tonårs förälskad igen!

Nej, jag skäms inte och jag tänker stolt stå för att jag tycker att den där förbannade Bella lika bra kan slängas åt vampyrerna för att ätas upp så jag kan ta hennes plats bredvid Edward istället. Han förstår ju inte bättre stackarn. Om han bara fick chansen, ja för ni måste hålla med om att hon är lite mesig Bella som kräver Edwards superkrafter till att skydda henne 24 timmar om dygnet, skulle han förstå hur gott Jag luktar, hur vacker och totalt oemotståndlig Jag är!
Han skulle få hålla min midja, le mot mig och bita mig bäst han ville och vi kunde spela fyrhändigt på hans flygel.
Och sen det där med muskulösa vargar, ja om det nu ingår i det här paketet så förstår jag verkligen inte varför Bella gick före mig i kön?

God Jul allesammans!

Detär något som jagar mig och jag har sen jag flyttade hit börjat drömma mardrömmar.
Lustigt nog är det alltid en och samma dröm.

Att köra bil ligger på min topp 5 lista och jag ser mig själv (medveten om att inte överskatta mig själv) som en ganska bra bilförare.

Så i den här återkommande drömmen sitter jag som förare i en bil på stora nya E4an som går genom Uppsala, bilen är i de flesta fall full av människor i en osalig röra. Kanske låter behagligt och mysigt, eftersom jag dessutom tycker om att få köra fort, men stolen är framskjuten så långt fram att mina ben inte får plats och jag har knäna uppe i hakan. Ekvationen är inte svår, jag når helt enkelt inte ner till pedalerna, men av någon anledning är gaspedalen nertryckt så farten ökar för varje sekund. Det är inte bara det att jag inte når bromspedalen, jag kan inte heller sätta min fot på kopplingen för att kunna byta växel, vilket i sin tur gör att bilen går på väldigt höga varv och låter helt fruktansvärt.

Jag försöker veja och styra bilen i denna höga fart bäst det går för att inte krocka med medtrafikanter. Paniken stiger och jag kan inte manövrera bilen alls. Mina passagerare är inte alla gånger lika panikslagna som jag utan fortsätter med sitt party i baksätet, men ibland gråter dom och ber mig göra något.

Andra gånger sitter jag för långt ifrån pedalerna för att nå dom, så jag försöker hasa mig fram och sitta på kanten av stolen för att nå pedalerna med tårna. Gasen fortfarande nere i botten och bilen stegrar som en häst och trots att jag försöker hålla i mig i ratten glider jag bak i stolen och kan inte nå bromspedalen.

Jag är helt utan kontroll och totalt skräckslagen

Eftersom den här drömmen jagat mig nu i ungefär 7 månader tog jag hjälp av Google för att försöka tyda mina drömmar.. och som Gustav sa behöver man inga högskolepoäng för att förstå vad för undermedvetet som gror hos mig..

http://www.experiencefestival.com/a/Meaning_of_Dreams_about_Car/id/241743

Jag har inte kört bil på 4 månader och mina föräldrar har just köpt en ny bil som dom så snällt lovat att låna ut till mig under min vistelse hemma, känner mig en aning osäker och rädd för det där fyr-hjulade maskinerna.

Vi hoppas på det bästa!