morgonhumör
Så tillbaka I Dublin, med en blandning av lättnad och ångest såklart.
Jag hade helt glömt bort hur mycket jag ogillar arbets mornar, det finns inget fagert med dom alls. Inte nog med att jag tvingas upp av min eländiga väckarklocka (jag har försökt byta signal men jag anar att det inte är det som är problemet) 5.20, det är mörkt och kallt också. För att inte väcka sovande björnar tassar jag runt i mörkret och hoppas på att jag sätter på mig underkläderna åt rätt håll.
På senare tid har en hop med glada italienare börjat åka samma buss som mig på morgonen, förvånatsvärt så är det inte dom som stör mig mest. Nej, det finns en kvinna, i tajts, pannband och sandaler, som kliver på undgefär 5 minuters bussfärd från min hållplats. Hon sätter sig alltid på sätet framför mitt och hon börjar morgonen med att plocka upp sin mobiltelfon för att göra några viktiga telefonsamtal. Det börjar alltid med någon otrevlig fras, (eller vad vet jag egentligen..min polska är ungefär lika dålig som min franska) sen fortsätter hon att argumentera, artikulera och skaka på huvudet fram till att hon ska av. Hon verkar inte riktigt förstå att sådant beteende inte är vantligt folkhyfs så där tidigt på morgonen. Arma kvinna, hon vet inte hennes död närma sig fortare än väntat.
Hon är dock inte den enda som förstör min bussresa. En man i sina trevliga 40 jordsnurr kliver på strax efter henne, han röker tobak utan filter vilket borde förklara en del när ni vet att jag är ickerökare. Han har dessutom lustiga ticks som jag inte kan sluta intressera mig av, han knycker på något lustigt sätt med mun och ögon. Helt uppenbara ticks och jag skulle inte kunna misstolka dom som flörtblinkningar, vilket gör att jag borde kunna acceptera dom som dom är, men det är något med den här mannen som gör att jag vill att han ska avslöja sig – för han döljer något för oss, det är jag helt säker på! Och det vågar jag inte ens spekulera i han är skrämmande nog.
Väl framme vid jobbet försöker jag irriterat att komma förbi säkerhets spärrarna utan att skämma ut mig inför vakterna – vilket alltid annars alltid händer.
När jag klätt av mig jackan och snabbt loggat in mig på telefonen tittar jag lite snabbt ner på mina kläder och ser efter så att allt är på plats och någotsånär matchande, och oftast har jag prickat rätt.. förutom strumporna. Kaffet är blaskigt, det finns alltid väntande hot-brev liggandes i min inkorg och mitt bord är för lågt så jag slår knäna i bordskivan.
Och ingen fin slutkläm tänker jag bjuda på heller.
Adios!
