ökad sjukhusfobi men penicillin piller rikare.

Mammas huskurer hjälpte tydligen inte i längden.

 

Mina öron har varit helt igentäppta och mitt klickande ljud har inte hörts av på nio dagar, istället fick jag en smärta så enorm att jag velat gråta som ett barn.

 

Jag är ju en liten olycksfågel så lite öronont var i nte det enda jag får genomlida, nej urinvägs infektion fick jag som en ta två betala för en -köp (fast i mitt fall mer som ta en betala för två). Men jag är ju också livrädd för läkare och får alltid lite ont i magen när jag går in på ett apotek. Sist jag spenderade en längre tid på sjukhus grät jag konstant i flera timmar och krossade min mors hjärta med att mellan snyftningarna be henne ta mig hem. (ålder okänd)

 

Jag har alltså dragit ut på det här en längre tid i hopp om att det skulle gå över, men idag blev smärtan så olidlig och fejk toalettbesöken så irriterande att jag gick till doktorn.

 

 

Min doktor hälsade trevligt på mig och frågade hur jag mådde.

I think I have cystitius, again. I sat outside on a bench.”

Hon tittar på mig som om jag sagt något jättekonstigt och skrattar till

I don´t think you can get cystitius from a outside visit”

Jag försvarar mig med

Ehh.. well it was really cold..” och kände mig dum.

 

Hon kollade mina öron och under tiden pratar vi om snön som kom till Dublin och jag sa att jag inte var så imponerad och berättade jag hur mycket snö vi kan ha i Sverige, hon frågar:

Do you miss Sweden?”

Yes sometimes, friends, family.. food.”

 

Hon skriver ut ett recept på penicillin åt mig som jag glatt tar emot och säger

Thank you for your help, hopefully I feel better tomorrow so I can go to IKEA”

haha, IKEA.. are you just going for the food?”

A little bit maybe, IKEA feels like home” säger jag med ett litet leende.

Well, isn´t that sad” svarar hon med en sarkastisk ton.

 

Så idag har jag blivit lurad av min kollega att vrida huvudet upp och ner för att se om öronen gjorde ont, det gjorde dom.. fruktansvärt ont. Gått på kullersten med högklackade skor och blivit hånad av min doktor.

 

Men jag har åtminstone knark.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0