Annica

Igår kom jag hem från jobbet efter en tung och svettig dag. Arg som ett bi blev jag när jag blev tvungen till att diska stekpannan som låg smutsig i diskhon och smulorna som låg kvar på köksgolvet fastnade i mina strumpor fick mig nästan att börja gråta av frustration. Resten av kvällen valde jag att spendera, skitsur, i mitt hörn av soffan.
När klockan äntligen blev läggdags kröp jag ner mellan lakanen, plockade upp min Twilight bok och all min ilska rann av mig så fort Edward sa "..I am purely full of joy, because I am missing nothing." - till mig och inte den där Bella.
Jag somnade varm och lycklig med Edward i tankarna.
30 minuter senare vaknade jag av att taklampan tändes och in i sovrummet kom Gustav. Jag gnydde lite irriterat över det plötsliga ljuset, han försökte hålla en konversation med mig om fönstret ska va öppet eller inte men jag minns bara att irritationen kom krypandes upp längst ryggraden.


Så i morse när jag vaknade blev jag skitförbannad igen. Det var kallt, jag kunde inte hitta något att sätta på kroppen, det luktade illa i badrummet och jag snubblade över skorna i hallen. Då kom jag ihåg det, hur irriterad jag var över att taklampan tändes kvällen innan! Jag tänkte att nu hade jag min revansch!
Jag smög in i sovrummet, såg att han sov som en söt liten hundvalp... och *klick* ljuset gick på. Ett utbrott, irriterande suckar och demonstrativa rörelser hade ju varit på sin plats, eller åtminstone vad jag önskade mig. Men nej, karln öppnar munnen lite till och drar till en snarkning och drömmer sött vidare. Det fick bägaren att rinna över! Monstergrinig satte jag mig på bussen till jobbet och irriterande mig på den Polska kvinnan och hennes förbannade mobiltelefon, farbrorn med sina ticks och den där fransmannen som inte kan sluta rycka med huvudet till musiken han lyssnar på.
Jag knep mina tår och knytnävar så hårt jag kunde, spände käken och försökte tänka på annat.

Men så var jag framme vid Xerox..