Annica

Som ristat i sten var jag självklart nervös igår på ensambleuppspelningen, men jag var hade mitt favorit läppstift på mig och kände mig på topp trots allt. Jag spelade lite fel och framför allt svagt antar jag (jo, man kan göra det även på ett piano).. medhördningen till mitt piano var så högt att när jag stod där och förbannade vår ljudtekniker som inte förstod att det här inte är låtar där pianot ska höras mest... för jag förstod ju inte att det var min medhörning och inte ljudet ut från scen som var uppskruvat i en sån hög volym. Nåväl, nu vet jag till nästa gång!

Igår drack vi några glas vin hemma hos Jacob, för att få säga hejdå innan höstlovet. Jag blev lite melankolisk och hade seperationsångest och tänkte.. hur ska det kännas när det här året är slut? Jag vill inte spekulera mer i det nu, det är ju långt kvar till dess. Jag och Hanna gick hem i tid, drack lite te och njöt av varandras sällskap i soffan, fina vän!

Idag åker jag till Umeå, för att äntligen få ligga i Anna-lottas soffa, dricka kaffe vid hennes köksbord, shoppa, få lite själavård, äta god mat och ta långa promenader. Jag har tur och får sällskap av Petrus hela vägen upp, han ska också hälsa på vänner i Umeå, jag planerar att vara irriterande medresenär och testa hans tålamod! (och mitt)
Jag stannar i Umeå fram till onsdag och då tar jag flyget (ja, flyga.. jag längtar verkligen!) till Arlanda och spenderar de sista dagarna i Ängeby. Hundar, kaffe, gamla pianon, mor och far, Volvon, Theo-prutten, Farmor, marknad och fika med vänner! Inte för att jag egentligen längtar till Uppsala eller till mitt gamla flickrum som inte egentligen finns kvar, men det blir fint att träffa vänner, familj och höstlöven i skogen!

Nu ska jag slänga i mig lite frukost och sen gå och sjunga med Sebbe!

På återseende!