Annica

Äntligen har jag några timmars hål i mitt späckade schema. Egentligen borde jag såklart sitta vid ett piano och träna synkoper och trioler, men jag kan behöva några timmar utan press, krav och musik. Missförstå mig rätt, jag älskar det här, ni kan inte förstå hur lyxigt det är att varje dag göra musik, leka med trumset, pianon, sjunga och hålla takten. Min stora lite generade dröm går i uppfyllelse! Det har varit en tung vecka men den har också gått hand i hand med total lycka, jag antar att det här är den bästa veckan hittills.

Gråt, ångest och panik sköjde över mig både måndag och tisdag, inget gick bra och jag var beredd att ge upp allt. Istället för att klappa mig själv på axeln och applådera för det fina jag kan och gör, för att jag sitter kvar vid pianot och Vill så sparkar jag mig själv i knävecken och beskyller mig för att inte någonsin förstått att musik är så mycket större än det gamla skruttiga pianot som står i musikrummet i Ängeby. Men igår vände det, jag hade vokalensamble och jag tog mod till mig, slog till mig själv i bakhuvudet och tänkte att nu fick det vara nog, jag Vill och det räcker, så jag sjöng solo på "Sea Line Woman - Nina Simone". Jag tog i från tårna, sjöng fel, kände texten, improviserade och sjöng rätt. Jag föreställde mig att jag var en robust operakvinna och plockade fram mig bröströst och mina falsett toner. Therese sa att det lät fantastiskt och att jag har ett brett register och jag gick ut från rummet med rakrygg och stolt leende på läpparna. Senare på kören kom Therese man fram till mig och sa att Therese hade kommit hem på lunchen och pratat om mig.
Ja, det är tillåtet att skryta på det här viset, faktiskt. Då var jag grym och det tänker jag minsann stå stolt med!

På kören tragglar jag lite fram, jag gormade ut "jag hittar fan inte ner till det där förbannade A:et" när det var ett G jag skulle hitta, inte konstigt att det inte går bra.
Och imorgon ska jag och mitt band (oj, det var konstigt att säga..) spela två låtar, först på torget och sen på Västerås kulturnatt. Jag sjunger duett med Petrus på Vincent O´brian,  M.Ward och försöker hålla en stadig 3-takt på en vacker Ane Brun låt. Jag är nervös, ja jättenervös faktiskt. Mitt första scen framträdande.
Men med lite självförtroende ska det här gå och jag ska sjunga "jag kan nåt som inte ni kan.. " hela natten!

Ikväll är det Fransk afton i ett kollektiv och på söndag är det valvaka här på Haket!
Men nu blir det fiskgratäng!