Annica

Veckan som gått har varit en bergodalbana, jag har pendlat mellan alla känslor man kan ha tror jag - givande!
Från asgarv till storgråt, magont och lättnad, hunger och mättnad, lugn och desperation. Jag tror inte ni behöver en närmare beskrivning, jag börjar förstå att det är så här det kommer vara framöver.. och jag börjar också förstå att det kanske kan vara nyttigt för mig.

Igår var vi hemma hos Lars och tittade på film, som vanligt hade jag svårt att hålla ögonen öppna och kurade ihop mig i ormgropen och vaknade av mina vänner som skrattade åt dom dåliga skämten. Jag älskar verkligen att sova i ett rum fullt med folk. När jag sen skulle resa på mig från sängen fick jag sendrag i vänstervad, jag skrek i smärta och började till och med gråta, med Niels kom till undersättning och sträckte ut min vad så jag överlevde även det. Då kände jag mig verkligen som en tant. Och för att leva upp till min roll gick jag upp kl8 i morse för att tvätta, sen diskade jag och ringde till vaktmästaren för att klaga över att vår frys inte fungerar! Men jag ska inte plocka fram virkningen, där går gränsen. (även om jag är bra sugen just nu)

Idag ska jag åka till Avesta (närmaste gågata) för att titta på el-pianon och äta lunch. Ja lyxigt värre va!

Det här är alltså livet i Norberg; Musik, pensionärsbesvär, umgänge och äventyr till coola Avesta.