Annica

Lördag och jag vaknar pigg och kry, ett tillstånd jag inte har till vardags. Det har hänt mycket sen sist jag skrev, men inget revolutionerande direkt.
Förra helgen hade vi spelning i Västerås på kulturnatten där, skolkören ställde upp med våra afrikanska låtar och mitt band (som numera går under namnet "rackarns") framförde våra två låtar. Den känslan alltså, att stå på en scen och inse att strålkastarna är riktade mot Mig för att Jag ska Synas, att micken är tillför Mig för att Jag ska Höras och att Alla väntar på att jag ska framföra - den är obeskrivlig. Men det gick så Bra, både min sång och mitt pianospel. Lyckan var stor och vi skålade efteråt med några öl på en pub.
Nu har jag blodad tand och vill spela mera och det är några småprojekt på gång - wait and see!

Jag har fått privatlektioner i sång av Sebbe på skolan, vi övar magstöd och bröströst för tillfället. Hel-lustiga saker som jag aldrig riktigt tänkt på, sjunga är väl sånt man bara gör?
Sebbe skrattade åt min förvåning när jag för första gången kände magen arbeta istället för halsen och ljudet som kom ut från min mun var så ovan att jag inte kunde avgöra om det verkligen var min. Det är så häftigt och jag går runt överallt och sjunger med magen!

Om tre veckor ska jag leda en ensemble, jag har inte valt låt än, och det känns såklart lite läskigt. Vi övade på att dirigera i förrgår, min orkester fick agera djur och med hjälp av mitt kroppsspråk lyckades jag få dom att låta mycket, lite, engagerat och trött! Musik är så mycket mer än en inspelad skiva och jag imponeras varje dag av hur mycket jag kan styra den!

Idag kommer Mamma, Pappa och Farmor hit. Jag har köpt ett piano som ska bli levererat och Farmor har lagat lunch som vi ska äta! Det blir fint, härligt med lite familj och jag kan knappt vänta till jag får koppla in mitt nya instrument. Det regnar här så någon vidare mysig promenad lär det inte bli, men nog ska vi kunna gå och fika på Elsa Anderssons.

Jag mår bra, tror jag. För ska jag vara ärlig hinner jag aldrig riktigt känna efter på riktigt. Vi hade en avslappning på rytmiken i torsdags och det var nog fösta gången på väldigt länge som min axlar inte satt uppe vid mina öron och min puls inte var på sin vakt. Efteråt mådde jag lite dåligt, yr och lustig i kroppen. Kanske borde jag tänka på det lite oftare, att slappna av på riktigt alltså. Det är mycket press (från mig själv), många saker att göra, mycket skratt, lite bekymmer och kalas att vara med på. Det är en stressig men rolig vardag jag har här i lilla Norberg. I det stora hela är det här helt fantastiskt!

Det här är Musik!