Annica

Mina måndagar har de senaste veckorna alltid börjat väldigt bra, gratis frukost och världens bästa pianolektion med världens bästa pianolärare. (nej mina lärare läser inte min blogg och jag har inte heller några betyg att smöra inför, det är ren sanning). Varje gång jag går därifrån har jag ett stort leende på läpparna och ett självförtroende få skulle kunna bräcka, det är helt enkelt grymt. Tyvärr har det alltid gått utför efter det, men idag tycker jag nog ändå att det höll i sig lite längre.
Jag försöker ta hjälp av andra, lära mig att inse att okunskap kan bli kunskap och borstar bort "fejk" som jag själv skrivit stort i pannan på mig själv. Jag suger åt mig komplimanger och spar dom till kritiska tillfällen.

Amelie, jag och Niels har utsätt oss till klassens snusk-pensionärer och tolkar om Allt till ohyfsat struntprat.
Dagens bästa "8 takter per vers" ..."per vers" pervers! ja, ni fattar!
Jag skyller både skämtet och mitt behov av att dela med mig utav det på extrem övertrötthet.

Nu ligger jag i min säng och försöker skriva texter. Men alla ord känns främmande, töntiga och redan skrivna. Jag har alltid skrivit på engelska, och nu med lite bättre ordförråd hade jag hoppats på att det skulle kunna flyta på, men jag blir bara arg på både Damien Rice, Teitur och Miss Li som redan snott alla mina textrader. Försökte på svenska och insåg att det var ännu svårare, av någon anledning. Jag tänkte att kanske jag kunde ta fram en bok, slå en tärning, slå upp sidan som tärningen visar, slå tärningen igen, textrad, slå igen, ord.. och sen pussla ihop en låt med hjälp av det. Äsh, jag vet inte? Hur gör man?

Jag är egentligen dödstrött, men också i stort behov av lite egentid. Om jag bara hade ett el- piano, eller hade gitarr som huvudinstrument.
Eller kanske jag skulle bara behöva göra något helt annat, sluta tänka på musik för en liten stund och vila hjärnan lite.

Jag plockar fram virkningen istället!