Annica

Finland. Ja, vad ska jag säga. Den ljuva kärleken, det lugna lugnet, det livfulla livet och den goda lakritsen och senapen.
Bortsett från den alldeles för varma sovsäcken,a den instängda husvagnen, de hårda golven, utedasset (som nästan ledde till förstoppning) och myggbetten så var min semester helt magisk. Det var barn överallt, härliga och glada såna. Vackra kusiner med sina skratt. Jag badade, åt och sov. Banankontakt av tredje graden - minst!
Men sen ska man ju alltid hem. En moster sa till mig en gång när jag var liten och grät för att jag var tvungen att åka hem till Sverige:
" om man inte åker så kan man ju aldrig komma tillbaka" och det ligger väl en viss sanning i det, men om man aldrig åkte så behövde man heller aldrig sakna.

Nu är jag tillbaka, igen, på den osköna stolen framför mina två skärmar. Med min extremt trevliga o lugna röst, mina snabba fingrar och sociala förmåga. Jag slösar bort den. Och när jag kommer hem är jag arg, trött och irriterad.
Det är dessutom ännu tommare nu. Mer än någonsin. Och det enda som egentligen får mig att glimma till lite är Roland. Men som vanligt kan dom stunderna också sluta i besvikelse och frustration. Något drastiskt. Oväntat. Typ ett Äventyr.. det är vad jag behöver!