är dina tår alltid sådär snea?
Mina tår har alltid varit ett gott samtalsämne, oftast fyllda med skratt och retsamma kommentarer. Ja, en "pojkvän" sa till och med en gång att jag hade fula tår. Jag har alltid tyckt om mina tår, dom är små, snea, krokiga, breda och med tånaglar mindre än ett knappnålhuvud. Men jag står rakryggad och stolt med mina tår gröngräset och tycker väldigt mycket om dom vad folk än säger. Men jag kan hålla med om att det inte är så praktiskt att ha en lilltånagel som knappt existerar och än mindre praktiskt när den går av på mitten, lodrätt.
Det gjorde lite ont men jag tänkte att naglar växer ju ut och jag skulle inte sakna den allt för mycket. Men sen, på sena kvällen i
mörkret, snubblade klumpiga jag över en helmassa sladdar som låg på golvet. Mina tår tar ofta stryk, men tåliga är dom och jag förbannade kablarna lite, slog till soffkanten och tog en till snus och kände mig nöjd.
Men det tog inte lång tid innan min lilltå gav till ett skrik och började ömma. Natten va fylld av smärta och morgonen som kom vaknade jag med en lilltå näst intill lika stor som min stortå. Hoppandes fram på ett ben kom jag till min cykel och sa "aj" för varje tramptag till jobbet, väl där har jag hasat runt och känt mig töntig när jag förklarat att jag har lilltåbesvär.
Min snälla far kom och hämtade mig från jobbet och körde mig till närakuten. Där fick jag snabbt en tid hos en sjuksköterska. Hon klämde lite, kände på såret efter den bortryckta tånageln och frågade sen:
- Men brukar dina tår vara sådär snea?
- Jo, dom ser ut sådär.
- Ja men dåså, ingen tvekan, då är den inte bruten!
Jag visste inte om jag skulle ta det som kritik och mobbning mot mina tår men kände att det värkte lite i mitt ömma modershjärta. Så jag sa tyst för mig själv
"Ni är fina precis som ni är mina små tår".
Sen fick jag ordinerat att ha bomull mellan tårna och ett par kryckor i handen. Men kryckorna förstod jag inte hur jag skulle använda så dom bar jag under armen på vägen till bussen och längtade efter min cykel.
Nu ligger jag i min säng och vickar på tårna lite då och då för att se till att dom är vid liv och äter choklad. Sjuklingar får göra sånt.
Det gjorde lite ont men jag tänkte att naglar växer ju ut och jag skulle inte sakna den allt för mycket. Men sen, på sena kvällen i
mörkret, snubblade klumpiga jag över en helmassa sladdar som låg på golvet. Mina tår tar ofta stryk, men tåliga är dom och jag förbannade kablarna lite, slog till soffkanten och tog en till snus och kände mig nöjd.
Men det tog inte lång tid innan min lilltå gav till ett skrik och började ömma. Natten va fylld av smärta och morgonen som kom vaknade jag med en lilltå näst intill lika stor som min stortå. Hoppandes fram på ett ben kom jag till min cykel och sa "aj" för varje tramptag till jobbet, väl där har jag hasat runt och känt mig töntig när jag förklarat att jag har lilltåbesvär.
Min snälla far kom och hämtade mig från jobbet och körde mig till närakuten. Där fick jag snabbt en tid hos en sjuksköterska. Hon klämde lite, kände på såret efter den bortryckta tånageln och frågade sen:
- Men brukar dina tår vara sådär snea?
- Jo, dom ser ut sådär.
- Ja men dåså, ingen tvekan, då är den inte bruten!
Jag visste inte om jag skulle ta det som kritik och mobbning mot mina tår men kände att det värkte lite i mitt ömma modershjärta. Så jag sa tyst för mig själv
"Ni är fina precis som ni är mina små tår".
Sen fick jag ordinerat att ha bomull mellan tårna och ett par kryckor i handen. Men kryckorna förstod jag inte hur jag skulle använda så dom bar jag under armen på vägen till bussen och längtade efter min cykel.
Nu ligger jag i min säng och vickar på tårna lite då och då för att se till att dom är vid liv och äter choklad. Sjuklingar får göra sånt.
Kommentarer
Trackback
