Annica

 

Jag går till kiosken iklädd nattlinne och oknytna converseskor. Allt för lite choklad.
Och inte kändes det bättre efter 8 rutor heller.

The music is me, the music is you.
Music can be, something we do.
Music is good, and music is right and music can stand strong right through the nights.
And music can hold you, and music can keep you safe from harm and beatiful lies.
Music is the thing we do, the thing we do, is the thing to do to get me through.

tänkte jag skulle spela jazz. men....

Det luktar illa här. Jag sitter bredvid komposten och andas in ångorna av ekosystemet, härligt. Dessutom känner jag en förkylning som kommer krypandes. Jag anar att jag är stressad, orolig och trött, då är det inte konstigt att man blir sjuk. Men kanske en film i sängen kan göra gott ikväll och jag ska försöka att inte klaga. Trots att jag var tvungen att cykla hem i regn igår och laga min egen mat!

Snart åker jag till Åre för att gå på bröllop, eller ja, egentligen åker jag ju dit som "fix o trixare". Men det blir fint med lite ombyte och kanske det kan ge lite stimulans också, hoppas det finns vatten att bada i!
Sen när jag kommer tillbaka till Uppsala så har Anna-lotta anlänt till stan och vi ska åka ut på någon typ av roadtrip, inte tokigt alls!

Det är onsdag och för mig att det som fredag för jag ska inte jobba mer den här veckan!

Igår tog jag en genväg hem som visade sig vara en rejäl omväg, det tog mig 20 minuter extra att komma hem. Men solen sken och jag fick köpa en lågenergilampa på konsum så jag var ganska nöjd. Dessvärre vandaliserade någon min cykel (det kan mycket väl ha varit jag som klantat till mig, men det är ju alltid roligare att skylla på någon annan, speciellt ligister) så min högra trampa har blivit sne och snurrar liksom inte runt, väldigt irriterande o svårt att cykla med. På vägen hit i morse fick jag koncentrera mig väl och arbeta tekniskt för att ta mig fram i tid.

Efter god middag och chatt med syster tog jag på mig träningskläderna och sprang ut i solen. Hågadalen är fantastiskt och med sällskap av The Cat Empire hade jag en fin stund. Ute på kullarna (bland de gömda djuren som bor där) stretchade jag kroppen i solskenet, magiskt. När jag kom hem till mitt hus hittade jag en jättefin grön fåtölj utanför porten, jag satte mig ner och hämtade andan efter springturen och insåg ganska snabbt att det här va ju en fåtölj värd att släpa på. Envis som jag är släpade jag in den odrägligt otympliga fåtöljen genom porten, in i hissen och slutligen in genom det alldeles för smala dörröppningen till min korridor. Där står den nu och glänser och väntar på att bli tvättad och älskad. Fantastiskt! Ja, jag måste erkänna att jag är ganska stolt över mig själv och min styrka. Sen att jag inte lyckas att fixa min cykel-trampa är något vi inte talar högt om, det är kunskap som jag inte har ,så jag ska till cykeldoktorn efter jobbet!

Jag har en extrem längtar efter Dublin och önskar jag hade råd att åka över och tillbringa helgen på kullerstenarna, bland klädgalgarna på penneys och på pubarna. Men det har jag inte så jag får gå på loppis istället och förhoppningsvis tar jag en tur till bad! =)

jag tycker om att lyssna på brittisk/irländsk tv-serie medan jag gör andra ovettiga tidsdrivande saker.

Finland. Ja, vad ska jag säga. Den ljuva kärleken, det lugna lugnet, det livfulla livet och den goda lakritsen och senapen.
Bortsett från den alldeles för varma sovsäcken,a den instängda husvagnen, de hårda golven, utedasset (som nästan ledde till förstoppning) och myggbetten så var min semester helt magisk. Det var barn överallt, härliga och glada såna. Vackra kusiner med sina skratt. Jag badade, åt och sov. Banankontakt av tredje graden - minst!
Men sen ska man ju alltid hem. En moster sa till mig en gång när jag var liten och grät för att jag var tvungen att åka hem till Sverige:
" om man inte åker så kan man ju aldrig komma tillbaka" och det ligger väl en viss sanning i det, men om man aldrig åkte så behövde man heller aldrig sakna.

Nu är jag tillbaka, igen, på den osköna stolen framför mina två skärmar. Med min extremt trevliga o lugna röst, mina snabba fingrar och sociala förmåga. Jag slösar bort den. Och när jag kommer hem är jag arg, trött och irriterad.
Det är dessutom ännu tommare nu. Mer än någonsin. Och det enda som egentligen får mig att glimma till lite är Roland. Men som vanligt kan dom stunderna också sluta i besvikelse och frustration. Något drastiskt. Oväntat. Typ ett Äventyr.. det är vad jag behöver!

Och här sitter jag i växeln på taxi nu i växeln igen..... och gnäller.
Idag är det betydligt lugnare vilket jag är glad över, ni midsommarfirare orkar tydligen inte två dagar - det tackar och bockar jag för.
Efter lite för många rundor diamondsuzzle började jag se i kors så jag bestämde mig nu för att ta en paus och dricka lite te istället.

Hanna och Jacob och har smsat mig och berättat att dom är i Dublin, jösses vad avundsjuk jag är och önskar att jag var där. Dom skulle gå till Temple bar och jag tipsade dom om att gå till Molly Malone och tafsa på hennes bröst.
Gamla fina Dublin med dina glansdagar och gråzons stunder.. jag saknar dig! Massor!

Ikväll kommer syster till stan. Vi ska ut och plumfa med pappa i vattnet imorgon, premiärdopp för mig!
Jag längtar.

Midsommar ja. Vad ska jag säga? Midsommaren alltid gått ganska obemärkt förbi. (det var nog en liten lögn, när jag var barn var det en highlife upplevelse)
Senaste åren har jag "firat" i Dublin och det enda som varit sig likt då är väl vädret. Minns den första midsommaren där, jag låg i fönstret som vette ut mot Ha Penney bridge med en öl i handen och Johan och Mattias som sällskap. Förra året åt jag sill faktiskt, Ikea hade kommit till Dublin då.
Men i år jobbade jag på Taxi. Jag hade örat upptaget med fulla glada midsommarfirande människor från kl 21 - 02.30 (då jag gick hem), ledsen men det är svårt att hålla humöret uppe efter så många timmar med elände. Nu ska jag snart dit igen för att ta hand om baksmällan, det blir nog en hel del via-adresser till Mcdonalds.

Nejdå. jag är inte bitter. Inte alls.

Mina tår har alltid varit ett gott samtalsämne, oftast fyllda med skratt och retsamma kommentarer. Ja, en "pojkvän" sa till och med en gång att jag hade fula tår. Jag har alltid tyckt om mina tår, dom är små, snea, krokiga, breda och med tånaglar mindre än ett knappnålhuvud. Men jag står rakryggad och stolt med mina tår  gröngräset och tycker väldigt mycket om dom vad folk än säger. Men jag kan hålla med om att det inte är så praktiskt att ha en lilltånagel som knappt existerar och än mindre praktiskt när den går av på mitten, lodrätt.
Det gjorde lite ont men jag tänkte att naglar växer ju ut och jag skulle inte sakna den allt för mycket. Men sen, på sena kvällen i
mörkret, snubblade klumpiga jag över en helmassa sladdar som låg på golvet. Mina tår tar ofta stryk, men tåliga är dom och jag förbannade kablarna lite, slog till soffkanten och tog en till snus och kände mig nöjd.
Men det tog inte lång tid innan min lilltå gav till ett skrik och började ömma. Natten va fylld av smärta och morgonen som kom vaknade jag med en lilltå näst intill lika stor som min stortå. Hoppandes fram på ett ben kom jag till min cykel och sa "aj" för varje tramptag till jobbet, väl där har jag hasat runt och känt mig töntig när jag förklarat att jag har lilltåbesvär.
Min snälla far kom och hämtade mig från jobbet och körde mig till närakuten. Där fick jag snabbt en tid hos en sjuksköterska. Hon klämde lite, kände på såret efter den bortryckta tånageln och frågade sen:

- Men brukar dina tår vara sådär snea?
- Jo, dom ser ut sådär.
- Ja men dåså, ingen tvekan, då är den inte bruten!

Jag visste inte om jag skulle ta det som kritik och mobbning mot mina tår men kände att det värkte lite i mitt ömma modershjärta. Så jag sa tyst för mig själv
"Ni är fina precis som ni är mina små tår".
Sen fick jag ordinerat att ha bomull mellan tårna och ett par kryckor i handen. Men kryckorna förstod jag inte hur jag skulle använda så dom bar jag under armen på vägen till bussen och längtade efter min cykel.

Nu ligger jag i min säng och vickar på tårna lite då och då för att se till att dom är vid liv och äter choklad. Sjuklingar får göra sånt.

Det var som att jag inte hunnit somna när väckarklockan ringde imorse, men jag har ju självdisciplin som min mor.
Som en zombie cyklade jag iväg till jobbet, trött o missnöjd över hur dåligt hjälmen satt på huvudet.  (men jag hade iaf hjälm!)
Nu sitter jag här igen, samma visa, samma lite för trevliga röst och en helmassa kaffe och snus. Jag längtar till sängen, till SVT play, sol, bad och semester.

Igår åkte jag och Farmor till Gränby Centrum för att shoppa loss. Hon bjöd på kaffe och vi hade en mysig stund bland galgarna.
Sen åkte vi hem och åt stekt fisk och färskpotatis, honungsmelon och drack saft. Vi rotade igenom farmors gamla garderob och hittade hennes gamla blåsor.
Jag fick låna en fantastisk långklänning som Farmor själv sydde 1973. Hon berättade att hon hade sytt den till en fest och alla män hade varit efter henne som brunstiga älgar, Fantastiskt!
Det blir nästa blåsa att ha på sig så får vi se hur många dreglande män jag får efter mig!


Ja, over and out, den var dagens uppdatering.

fattig. hungrig. trött. symaskins helvetet krånglar. ingen bil och inga pengar till bussen. ingen bra bok att läsa. ingen inspirerande utmaning att ta ann till pianot. inga möjligheter till att kompostera.
ingen att leka med. måste jobba. ingen bra film att se. dåligt väder. ingen hund i närheten. för lång lugg. har ingen nagelsax. mensvärk. ingen hel bikini att bada i.
räkning från radiotjänst. kallt. ensam. rastlös. och jävligt bitter.